Fonografen

En artikel ur boken "Undrens Verld" utgiven 1896

Den första fonografenFörsöket att med mekaniska anordningar efterhärma människo- rösten har i långa tider utgjort en av uppfinnarnas favorituppgifter. Djurens oartikulerade läten hava icke erbjudit några oövervinneliga svårigheter för deras uppfinnings- förmåga, och en av de mest bekanta anordningarne av denna art är den allmänt förekommande gökklockan, som ganska natur- troget återgiver fågelns läte varje gång minutvisaren pekar på tolv på urtavlan, men vad angår en apparat för att återgiva människoröstens artikulerade ljud fanns icke någon fullt tillfredsställande sådan förrän 1877 då amerikanen Thomas Alva Edison uppfann fonografen.
Den förtsta fonografens beståndsdelar voro få och enkla. Den hade en cylinder M (se illustrationen) eller vals som var försedd med en spiralformig ränna. Den axel, på vilken valsen är fästad, är också försedd med en skruvgänga som har samma stigning, som den förutnämda spiralen, så att valsen, då handtaget vrides, utom sin roterande rörelse även förflyttas åt sidan, varigenom den långsamt föres förbi det fastsittande munstycket. (A). Detta munstycke spelasr en viktig roll, ty det fullgör på samma gång örats funktioner, genom att mottaga ljuden, och munnens funktioner genom att igen göra dem hörbara. På botten av munstycket finnes en tunn skiva av järn, fästad vid kanterna, och denna skiva står i förbindelse med ett rörligt metallstift, som är så inställt att det alltid står mitt emot den spiralformiga rännan på valsen. Innan man skule begagna valsen, överdrogs den med stanniol och för att den skulle röra sig så regelbundet som möjligt utan alla stötar och ryckningar, var antingen axeln försedd i ena ändan med ett svänghjul eller ock kringvreds det hela med hjälp av ett urverk.
Då en person talar, hållande munnen tätt intill fonografens munstycke, meddelas de vibrationer i luften, som frambringas genom rösten, till metallskivan. Denna trumhinna - den kan kallas så då den fungerar på samma sätt som trumhinnan i örat - vibrerar och sätter det med sig förenade stiftet i rörelse framåt och bakåt. Då valsen roterar framför det hackande stiftet, blir stanniolöverdraget naggat eller försett med större eller mindre fördjupningar allt efter ljudets beskaffenhet. Ljudet inpräglas alltså i form av en rad små höjder och dalar.
Det är nu mycket enkelt att låta fonografen återgiva de ljud han mottagit. Valsen flyttas tillbaka i sitt utgångsläge, och stiftets spets placeras i det första intrycket som den gjort. Nu kringvrides valsen så mycket som möjligt med samma fart som förut, och stiftet, som nu lätt pressas mot valsen, stötes hastigt fram och tillbaka, allt eftersom de inhuggna fördjupningarna eller de mellan dem liggande upphöjningarna passera förbi spetsen. Detta kommer den tunna järnskivan att i sin ordning vibrera, och härvid frambringar hon samma ljud som förut uttalades framför henne, ehuru de naturligtvis nu äro mycket svagare.
Denna underbara apparat var i början endast en vetenskaplig leksak, som exponerades både i andra land och här i Sverige mera för att bereda nöje än för något allvarligt ändamål. Men så kom nyheten, att fonografens uppfinnare ännu en gång tagit itu med sin skapelse för att söka avhjälpa dess brister och i sinom tid såg den förbättrade fonografen dagen och har i denna sin nya och förbättrade gestalt letat sig väg även till oss.
Den nya apparaten äger åtskilliga intressanta förbättringar, varigenom dess tjänstbarhet i betydlig mån har ökats. Nu är fonografen placerad på en ihålig låda, som innehåller ett med elektricitet drivet hjulverk, varigenom valsens rörelse blir mycket mer regelbunden än förut. Men förutom uppgiften att kringvrida och förflytta valsen har den lilla elektriska maskinen även ett annat ändamål, nämligen att föra metallskivan - eller rättare skivorna, ty de äro nu två - från ena ändan av valsen till den andra. Den ena av dessa skivor eller hinnor tjänstgör nu uteslutande som mottagare av ljudet eller öra , den andra uteslutande som återgivare eller mun. Den förstnämnda är av glas och har i sin mitt en skarp spets, som hugger in ljuden. Den andra är av siden och har en krokformad spets, som lätt hoppar in och ut i den andra spetsens "fotspår" utan att skada det ämne som, vari de äro intryckta. Detta ämne är nu med vax överdraget papper i stället för den förut använda stanniolen. Papperet har formen av en ärm, som med lätthet kan skjutas på valsen eller tagas av den. De två hinnorna äro fästa bredvid varandra på samma metallplatta och de kunna var i sin ordning, allt efter som det erfordras bringas i beröring med det vaxade papperet. Den ena hinnan är anbragt i ändan på ett talrör med ett trumpetformat munstycke och den andra i ett liknande böjligt rör som i andra ändan delar sig i två grenar, vilkas mynningar äro formade så, att de tätt ansluta sig till öronen. Då man sätter de båda rören till öronen, höras de i fonografen intalade eller insjungna ljuden långt bättre än i den gamla ofullkomligare apparaten och om man tillsätter en trattformig tingest, liknande roparen på ett fartyg, kan talet återgivas så högt och tydligt att det höres av alla i en stor sal. Ett tal, som Gladstone hållit och intalat i fonografen, kunde sålunda samtidigt höras av tusentals personer i Newyork i mars 1890.
Det är icke osannolikt, att denna underbara talmaskin i en framtid kan komma att spela en roll i det allmänna livet, varom vi nu hava lika så liten aning, som som vi veta, vad ett barn skall bliva när det kommit till mogna år. Redan nu användes han , när någon vill diktera något för en annan. En grosshandlare, som får tiotals brev och ej har tid att själv besvara dem alla, intalar svaren i fonografen och en av hans underlydande får sedan skriva efter fonografens diktamen. Likaså kan fonografen vara till stort gagn för författare, som till ett kommande tillfälle vilja bevara tankar, som de för stunden icke hinna nedskriva, för referenter, som hava att i sina tidningar noggrant återgiva ett viktigt politiskt tal o.s.v.

- Tillbaka -