Författare, posttjänsteman, teater- och litteraturkritiker, ledamot av Svenska Akademien 1925. Hans debut, diktsamlingen Marionetterna (1903), är präglad av melankolisk livsstämning och determinism, medan han i En människa (1908), Elden (1917) och Livets ögon (1922) vidgade motivkretsen till att omfatta Stockholmsdikter och kärlekslyrik. Trots allt (1931) och Gamla gudar (1939) rymmer vasst satirisk eller lågmält indignerad tidslyrik, där författaren framträdde som försvarare av humanistiska värden. I sin ålderdomspoesi, bl.a. Riket (1944) och Blott ett är ditt (1960), fullföljde Bergman de centrala motiven. Hans personliga, på en gång strama och melodiskt innerliga diktning har inspirerat flera kompositörer, bl.a. Stenhammar (t.ex. Stjärnöga) och Rangström (Bara du går över markerna).
I sina noveller och romaner, t.ex. Skeppet (1915) och Den förrymda själen (1955), rör han sig ofta kring självrannsakan. Han skrev även självbiografiska verk, bl.a. Trasmattan (1964). Hans brevväxling med Hjalmar Söderberg utgavs postumt i Kära Hjalle – Kära Bo (1969).